En elegi över världens hädanfärd i vinden kväds
I tystnaden den mässar sin dom
Djupt i markens famn skälver en puls
Den växer, den ökar
En storm ur underjorden nalkas
Utan misskund den briserar med oerhörd kraft
Svepande allt i dess väg uti kosmos labyrinter
Spjutet slungas, Jehova blöder
Ur Guds lik jag sliter hans själ
Den vissnar, jag blommar
Hans lögnkatedral blir min källa till liv och död
Här slukas ljusets söner av tomhetens lågor
Solens strålar förintar jorden
I svavelvindens röst hörs orden vi aldrig glömt
När världen brinner, när allt blir aska
Allt intet är